lördag, april 22, 2006
Den goda nyheten är att jag i alla fall har hittat mitt sommarjobb.
torsdag, april 13, 2006
YTTERLIGARE EN LITEN DIKT
Det finns dikter du aldrig skulle ha skrivit. Och det är inte fråga om en kvalitetsfråga, det är en karaktärsfråga – de vill dig aktivt illa, föraktar dig för att de finns till, halvfärdiga hasplar de fram utan underkropp på ditt badrumsgolv, beklagar sig bakom lyckta garderobsdörrar när du försöker sova. Hädiska hexametrar smyger i hallens mörker, stukade sonetter blottar huggtänderna när du möter dem över gatan, en hatisk haiku drar kniv och lyckas märka dig en dag när du oförsiktigt och oförståndigt sänker din garde, triumfatoriskt lyckas en terzin avboka dina flyg, bränna ditt pass och få dig vräkt.
En natt vaknar du av hur dina dikter vakar över dig, smeker din panna med sina klibbiga fångstspröt, möter din blick, bidar sin tid, vässar sina skönlitterära knivar, väntar på en viskning om varulv i guldfiskens grumliga vatten, väntar på att en dag stiga in och ta över, Gud är död, Nietzsche är död och snart är du också död, det skönlitterära verket har stora likheter med stekeln, de planterar sina ägg i myran/diktaren, äter sig långsamt genom kroppen. Verket kräver författarens död för att slutligen blomma ut, bryta ut, bryta upp, flyga iväg och plantera sina färglösa ägg i ett läsande värddjur.
Jag har en ocean av tid att disponera fritt. De senaste två dagarna har bara regnat bort. Snart blir jag galen om jag inte träffar någon annan levande människa. Det är livsfarligt att ha så här mycket tid på sina händer.
Det enda som återstår är att lyssna på Beethovens Pastoralsymfoni och låtsas att man ligger och pimplar vin på Brideshead.
Det enda som återstår är att lyssna på Beethovens Pastoralsymfoni och låtsas att man ligger och pimplar vin på Brideshead.
DIKTEN
Där ligger den, dikten, nyfödd och hjälplös. Där står du, diktaren, handfallen och söker en känsla av kärlek i ditt hjärta. Där står du, diktaren, handfallen och försöker. Där står du och försöker överbrygga avstånd. Där står du och försöker vara förnuftig och förstå att det förmodligen bara rör sig om en form av litterär förlossningspsykos. Där står du och försöker motstå frestelsen att förneka faderskapet till den här dikten. Där står du med pannan tätt tryckt mot sjukhusfönstrets ruta, stirrar ut mot storstadsljusens glimmernatt, försöker förmå dig själv att vända bort blicken från hägrande och förverkade löften och få dig själv att titta på din dikt. Där står du, nu vänd mot dikten, med intorkade svettringar under armarna, knäsvaghet i knäna, och försöker motstå den våg av besvikelse du känner när varken ömhet eller stolthet sköljer över dig, bara den märkliga känslan av att allt är mycket märkligt. Det är en så gammal historia: ung man med skrivarambitioner går till en bar, dricker lite för mycket, ramlar in i ett Infall, en Känsla, en Formulering, en Rytm, du kommer inte ihåg exakt vad längre, men när natten är slut är du havande med Dikt, och nu ligger den där förlossad, inte längre vag eller abstrakt, utan ett slemmigt, ynkligt knyte av ord, olikt alla andra knyten av ord. Det är så märkligt.
Är det den här känslan som griper alldeles nyblivna föräldrar när de har slutat Vänta Barn och istället har fått Ett Barn, med sina egna fel och förtjänster, och böjda över det nu inser att den här lilla mulliga, den här trubbnosen, den här rosa lilla gripklon kommer följa med dem resten av livet? Är det denna känsla av att balansera vid en avgrund av kärlek och ansvar, försöka förmå sig att hoppa, väl medveten om att du aldrig kan komma upp igen? Är det denna känsla?
Och du står där, med ett slemmigt knyte av ord i din famn, och det är skrämmande och ljuvligt och fullständigt olikt en saga, och du söker efter ord att beskriva men du kan inte finna några.
onsdag, april 12, 2006
DET TRETTIOTREDJE INLÄGGET ( I VILKET PER POSTAR SAKER HAN HAR SKRIVIT, VILKET FÖRMODLIGEN ÄR PINSAMT, FÖRNEDRANDE OCH IRRITERANDE FÖR ALLA INBLANDADE PARTER )
Jag ska skicka in lite ansökningar till skrivarskolor imorgon/övermorgon, beroende på hur det artar sig. Tänkte jag kunde slänga upp några texter här. Ni får hemskt gärna kommentera dem, vare sig det är positivt, konstruktivt eller "jävla medelklass-posör". Den första är en kortnovell. Först trodde jag den var bra, med några timmars avstånd till den har jag utvecklat en lätt aversion mot den. Som med allt jag skriver.
Jag återvänder till Kumla och som alltid återvänder jag till precis samma platser som förut. Ett gäng soffor, i vilka jag dricker alldeles för mycket kaffe och vin, helt enkelt därför att jag råkar älska ägarna till de där sofforna. Det lilla Stadsbiblioteket mest för att det ger mig tillfälle att bläddra i några mytologiska uppslagsverk jag älskade som liten, inte hittar någon annanstans och ärligt talat inte är intresserad av att läsa någon annanstans. Sveas Café, mest för att jag känner några ur personalen, för att blandningen av pensionärer, småbarnsfamiljer och monstruöst uttråkade tonåringar är fin på något vis, och kaffet är så billigt.
Men Marieberg är ett mysterium. Mellan-Sveriges största köpcentrum (tror jag) är för stort för att vara mysigt, och alldeles för litet för att vara bra. Ingenting är egentligen billigare än i Göteborg eller Stockholm, och det finns ingenting här inne som man inte kan hitta är – förutom möjligtvis Ultima Thules samlade diskografi i skivbutiken. Inomhusvattenfallet och glashissen återfår bara lite av sin gamla lyxkänsla när du betraktar dem genom din barndoms mest rosaskimrande glasögon, och till och med då krävs det att du ignorerar alla jävla miserabla modevisningar, pinsamma playbackframträdanden och gud-vet-vad som har ägt rum på den lilla scenen som är inbyggd i vattenfallet.
Och nu – rusningstiden. Jag vill inte vara här. Trängseln, skriken, den sötsliskiga doften av donuts – jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig som ett jagat litet lamm, eller en kallsvettig, knäsvag människohatare med aspirationer på massmord. Både och på samma gång, tänker jag när en sjuåring trampar på min fot, en bufflig man bufflar in i mig på sitt manliga sätt, och småbarnsskriken och hissmusiken slåss om ljudrummet. Återigen – jag vill inte vara här. Men jag härdar ut, för jag är här med mina vänner, jag härdar ut för snart är det fikapaus, och jag kommer få sitta ner, samla mitt lugn, skratta mina skratt, vara social, nostalgisk och framåtblickande på samma gång, och sedan kommer vi pliktskyldigt titta in i affärerna en sista gång, väl medvetna om att vi inte kommer hitta någonting, vi kommer lämna den här gräsliga jävla byggnaden, jag kommer erbjudas en cigarett som jag kommer tacka nej till, och sedan kommer vi sätta oss i bilen hem, bilstereon kommer spela den där konstiga blandningen av The Cure, finsk tango och Onkel Kånkel som betyder att vi måste vara i det djupaste Närke, och jag kommer finna en form av trygghet i det, jag kommer luta mitt huvud mot vindrutan, blunda och tänka på en nattlig biltur i gymnasiets Örebro, där vi lyssnar på Pet Shop Boys och någon säger att om man kisar lite känns det nästan som att man är i London, och jag tänker som vanligt att det på samma gång finns något sorgligt och för jävla fint i det.
Men det är inte där vi är än, än är det inte fikapaus. För först ska vi kolla på jeans, en gång till, och jag suckar men böjer mig för grupptrycket, och vi tar rulltrappan upp och snart ska vi ta kaffe lovar dom. Och just som vi går på rulltrappan ser jag dig. Du är på väg ner och vi kommer åka förbi varandra, och jag hoppas att du inte ser mig, jag önskar att jag inte hade sett dig, och om du nu ser mig så hoppas jag att du önskar samma sak som mig fast tvärtom. Jag känner mig illa till mods, och naturligtvis är det inte så enkelt, för samtidigt som jag tänker och känner allt detta känner jag ett ljuvt knivhugg i min mage och hur någon låter fjärilarna fladdra. Och detta gör mig förbannad, på mig själv och på den jag har varit. För de där fjärilarna tillhör inte mig, de tillhör ett sextonårigt acneärrigt Jag, som hundlikt sprang efter dig och så många andra på jakt efter lite jävla ömhet, kärlek och respekt, och som kunde tänka sig göra vad som helst eller vara vem som helst för att få den kärleken, få den ömheten, få den respekten, och därför såklart miste om alltihopa. Och jag är förbannad på mig själv för att den där sextonåringen är så mycket närmre än vad jag vill erkänna, när jag sänker garden och rätt (fel) person passerar förbi, så står han där och flåsar mig i nacken, fjärilsfladdrar och försöker intala mig att det där med respekt och värdighet inte är så viktigt – viktigare är Kärleken, Kärleken till varje pris.
Och innan rulltrappan har rullat alltför långt har jag tagit ett brutalt stryptag om hans hals, sett honom bli grå i ansiktet, hört halsbenen krasa, slitit vingarna av hans fjärilar och låtit honom falla framför mig i trappan. Han kommer naturligtvis komma tillbaka. Förr eller senare kommer Någon eller Något att väcka honom till liv igen, och så kommer han flåsa mig i nacken igen. Och förr eller senare kommer jag få acceptera att han alltid kommer stå där, jag vet, en dag kommer jag kanske rentav lära mig tycka om honom, eller i alla fall tycka synd om och förstå honom. Men dagen är inte idag, och du är inte den som ska få oss att skaka händer. Just idag har jag hans blod på mina händer, och är både stolt och nöjd över det. Och herregud, ingenting av detta handlar ju om dig. Inte egentligen. Du är ju både intelligent och trevlig, och så bra lärde vi liksom aldrig känna varandra. Det är ju inte dig det handlar om egentligen. Du var ju bara en av många olyckliga, misslyckade förälskelser från min sida, där jag inte förstod hur man gjorde för att få det att fungera, för att få drömmen att bli verklighet. Men det var kanske lite ihärdigare med dig – och när jag väl försökte blev det lite mer platt, pinsamt och patetiskt. Och det är såklart inte ditt fel, det var det ju aldrig, och det är egentligen inte din blick jag är rädd för, det är inte du som får mig att känna mig så illa till mods, men i din panna bär du en svart spegel, och om jag stirrar in i den nu kommer jag gå under. Manchesterkavajer, vårdat utseende, en viss belästhet och en viss förmåga att få folk att skratta – allt detta har jag lärt mig bära som ett andra skinn, och om jag tittar in i den där spegeln kommer allt det ryckas av mig. Och jag tror inte jag skulle klara av det.
Någon gång kommer jag behöva lära mig att lägga av det där skinnet, men det är Någon Gång och inte Nu, och det kommer inte vara du som får mig att göra det. Jag har ingen som helst lust att stå naken i rulltrappan på Mariebergs köpcentrum.
Och naturligtvis möter vi inte varandras blickar, jag tar fäste på någon skylt, vad du gör vet jag inte. Men när vi är uppe på övervåningen så är du borta ur mitt liv igen, och jag känner någon slags mild tacksamhet för det. Vi hittar naturligtvis inga jeans, och när mina vänner frågar mig om det inte var den där tjejen jag var intresserad av som stod i rulltrappan så svarar jag med sarkasm. Jag skäms för det jag säger i samma ögonblick som jag säger det, och jag skäms för att min ryggmärgsreflex när jag känner mig hotad fortfarande är att ta till arrogans och spelad likgiltighet. Och jag vet inte om jag är så pass lätt att genomskåda eller dom bara tycker jag är dum i huvudet, men de frågar inte mer och vi pratar om något annat. När vi åker hem är det redan mörkt, jag lutar mitt huvud mot rutan, ett helt fält av vindsnurror dansar sin märkliga dans för sig själva i mörkret, stjärnorna stirrar på oss som tusentals ögon utan ansikten, blandskivan spelar både The Knife och någon slags balkan-ompa-ompa, och när jag kisar känns det nästan som att vara i Berlin.
Jag återvänder till Kumla och som alltid återvänder jag till precis samma platser som förut. Ett gäng soffor, i vilka jag dricker alldeles för mycket kaffe och vin, helt enkelt därför att jag råkar älska ägarna till de där sofforna. Det lilla Stadsbiblioteket mest för att det ger mig tillfälle att bläddra i några mytologiska uppslagsverk jag älskade som liten, inte hittar någon annanstans och ärligt talat inte är intresserad av att läsa någon annanstans. Sveas Café, mest för att jag känner några ur personalen, för att blandningen av pensionärer, småbarnsfamiljer och monstruöst uttråkade tonåringar är fin på något vis, och kaffet är så billigt.
Men Marieberg är ett mysterium. Mellan-Sveriges största köpcentrum (tror jag) är för stort för att vara mysigt, och alldeles för litet för att vara bra. Ingenting är egentligen billigare än i Göteborg eller Stockholm, och det finns ingenting här inne som man inte kan hitta är – förutom möjligtvis Ultima Thules samlade diskografi i skivbutiken. Inomhusvattenfallet och glashissen återfår bara lite av sin gamla lyxkänsla när du betraktar dem genom din barndoms mest rosaskimrande glasögon, och till och med då krävs det att du ignorerar alla jävla miserabla modevisningar, pinsamma playbackframträdanden och gud-vet-vad som har ägt rum på den lilla scenen som är inbyggd i vattenfallet.
Och nu – rusningstiden. Jag vill inte vara här. Trängseln, skriken, den sötsliskiga doften av donuts – jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig som ett jagat litet lamm, eller en kallsvettig, knäsvag människohatare med aspirationer på massmord. Både och på samma gång, tänker jag när en sjuåring trampar på min fot, en bufflig man bufflar in i mig på sitt manliga sätt, och småbarnsskriken och hissmusiken slåss om ljudrummet. Återigen – jag vill inte vara här. Men jag härdar ut, för jag är här med mina vänner, jag härdar ut för snart är det fikapaus, och jag kommer få sitta ner, samla mitt lugn, skratta mina skratt, vara social, nostalgisk och framåtblickande på samma gång, och sedan kommer vi pliktskyldigt titta in i affärerna en sista gång, väl medvetna om att vi inte kommer hitta någonting, vi kommer lämna den här gräsliga jävla byggnaden, jag kommer erbjudas en cigarett som jag kommer tacka nej till, och sedan kommer vi sätta oss i bilen hem, bilstereon kommer spela den där konstiga blandningen av The Cure, finsk tango och Onkel Kånkel som betyder att vi måste vara i det djupaste Närke, och jag kommer finna en form av trygghet i det, jag kommer luta mitt huvud mot vindrutan, blunda och tänka på en nattlig biltur i gymnasiets Örebro, där vi lyssnar på Pet Shop Boys och någon säger att om man kisar lite känns det nästan som att man är i London, och jag tänker som vanligt att det på samma gång finns något sorgligt och för jävla fint i det.
Men det är inte där vi är än, än är det inte fikapaus. För först ska vi kolla på jeans, en gång till, och jag suckar men böjer mig för grupptrycket, och vi tar rulltrappan upp och snart ska vi ta kaffe lovar dom. Och just som vi går på rulltrappan ser jag dig. Du är på väg ner och vi kommer åka förbi varandra, och jag hoppas att du inte ser mig, jag önskar att jag inte hade sett dig, och om du nu ser mig så hoppas jag att du önskar samma sak som mig fast tvärtom. Jag känner mig illa till mods, och naturligtvis är det inte så enkelt, för samtidigt som jag tänker och känner allt detta känner jag ett ljuvt knivhugg i min mage och hur någon låter fjärilarna fladdra. Och detta gör mig förbannad, på mig själv och på den jag har varit. För de där fjärilarna tillhör inte mig, de tillhör ett sextonårigt acneärrigt Jag, som hundlikt sprang efter dig och så många andra på jakt efter lite jävla ömhet, kärlek och respekt, och som kunde tänka sig göra vad som helst eller vara vem som helst för att få den kärleken, få den ömheten, få den respekten, och därför såklart miste om alltihopa. Och jag är förbannad på mig själv för att den där sextonåringen är så mycket närmre än vad jag vill erkänna, när jag sänker garden och rätt (fel) person passerar förbi, så står han där och flåsar mig i nacken, fjärilsfladdrar och försöker intala mig att det där med respekt och värdighet inte är så viktigt – viktigare är Kärleken, Kärleken till varje pris.
Och innan rulltrappan har rullat alltför långt har jag tagit ett brutalt stryptag om hans hals, sett honom bli grå i ansiktet, hört halsbenen krasa, slitit vingarna av hans fjärilar och låtit honom falla framför mig i trappan. Han kommer naturligtvis komma tillbaka. Förr eller senare kommer Någon eller Något att väcka honom till liv igen, och så kommer han flåsa mig i nacken igen. Och förr eller senare kommer jag få acceptera att han alltid kommer stå där, jag vet, en dag kommer jag kanske rentav lära mig tycka om honom, eller i alla fall tycka synd om och förstå honom. Men dagen är inte idag, och du är inte den som ska få oss att skaka händer. Just idag har jag hans blod på mina händer, och är både stolt och nöjd över det. Och herregud, ingenting av detta handlar ju om dig. Inte egentligen. Du är ju både intelligent och trevlig, och så bra lärde vi liksom aldrig känna varandra. Det är ju inte dig det handlar om egentligen. Du var ju bara en av många olyckliga, misslyckade förälskelser från min sida, där jag inte förstod hur man gjorde för att få det att fungera, för att få drömmen att bli verklighet. Men det var kanske lite ihärdigare med dig – och när jag väl försökte blev det lite mer platt, pinsamt och patetiskt. Och det är såklart inte ditt fel, det var det ju aldrig, och det är egentligen inte din blick jag är rädd för, det är inte du som får mig att känna mig så illa till mods, men i din panna bär du en svart spegel, och om jag stirrar in i den nu kommer jag gå under. Manchesterkavajer, vårdat utseende, en viss belästhet och en viss förmåga att få folk att skratta – allt detta har jag lärt mig bära som ett andra skinn, och om jag tittar in i den där spegeln kommer allt det ryckas av mig. Och jag tror inte jag skulle klara av det.
Någon gång kommer jag behöva lära mig att lägga av det där skinnet, men det är Någon Gång och inte Nu, och det kommer inte vara du som får mig att göra det. Jag har ingen som helst lust att stå naken i rulltrappan på Mariebergs köpcentrum.
Och naturligtvis möter vi inte varandras blickar, jag tar fäste på någon skylt, vad du gör vet jag inte. Men när vi är uppe på övervåningen så är du borta ur mitt liv igen, och jag känner någon slags mild tacksamhet för det. Vi hittar naturligtvis inga jeans, och när mina vänner frågar mig om det inte var den där tjejen jag var intresserad av som stod i rulltrappan så svarar jag med sarkasm. Jag skäms för det jag säger i samma ögonblick som jag säger det, och jag skäms för att min ryggmärgsreflex när jag känner mig hotad fortfarande är att ta till arrogans och spelad likgiltighet. Och jag vet inte om jag är så pass lätt att genomskåda eller dom bara tycker jag är dum i huvudet, men de frågar inte mer och vi pratar om något annat. När vi åker hem är det redan mörkt, jag lutar mitt huvud mot rutan, ett helt fält av vindsnurror dansar sin märkliga dans för sig själva i mörkret, stjärnorna stirrar på oss som tusentals ögon utan ansikten, blandskivan spelar både The Knife och någon slags balkan-ompa-ompa, och när jag kisar känns det nästan som att vara i Berlin.
DET TRETTIOANDRA INLÄGGET ( I VILKET PER SLUTLIGEN FÅR ANVÄNDA SITT NYA FAVORITORD "EPIGONER" )
För ett tag sedan slog jag fast att det bara var asexuella nördar som uttalar sig om vad som händer i "bloggosfären" och liknande pseudo-debatter. Där lät det ju lite som att jag slog fast att jag aldrig tänkte uttala mig i liknande frågor. Då är det ju tur att jag faktiskt redan är en asexuell nörd och således inte behöver ta skit för att jag nu tänker uttala mig om pseudo-debatter på internet.
Och det enda jag tänkte säga var: Om jag hör en jävla Therese Bohman-epigon till slentrianmässigt använda "svensk medelklass" som den Yttersta Förolämpningen och ett sätt att sätta punkt för all vidare diskssion, och aggressivt åberopa hur jävla arbetarklass de är kommer jag skrika. Riktigt högt. Högt och gällt. Som en skrikande sextiotals-skolflicka på Beatles-konsert. Och jag kommer kunna hålla på i timmar. Mot slutet kommer jag gråta riktiga tårar.
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEeeeeeeee kommer det låta. Och ja, jag fattar såklart vikten av att föra in klassperspektiv i samtidsdiskussionen igen, kanske framförallt i Kultur-Sverige som ärligt
talat är...ganska medelklass. Therese Bohman gör det oftast på ett extremt intelligent och intressant sätt. En gästbok fylld av ryggdunkare och tjo-apor gör det dock inte. För kom igen, hur många är ni egentligen nu som har känt behovet av att poängtera hur "JÄÄÄÄVLA medelklass" Marimekko-tyger egentligen är? Eller ännu värre, hur många av er har på fullt allvar känt er tvingade att på ett -för alla parter pinsamt och ovärdigt sätt- känt sig tvungna att
förklara att de visst är arbetarklass fastän ni har de där blommiga sextiotals-tygerna på väggen?
Och hur långt tänker ni gå i att slentrianmässigt hylla, eller åtminstone försvara, allting som ni på något diffust sätt kopplar till arbetarklass och kan sättas i opposition mot "kulturvänstermedelklassentjohejsan"?
Jag tänkte skriva mer och jag tänkte utveckla min argumentation kring det senare, men luften gick ur mig. Jag ville nog bara säga att jag tvivlar på att alla som känner sig så tvungna att aggressivt hävda att man minsann kommer från ett riktigt proletärhem talar fullständig sanning, och att det är tröttsamt med diskussioner där någon diskrediteras omedelbart för att de är medelklass, och saker är reko enbart för att de kan förklaras vara "arbetarklass". Och det är tröttsamt med ryggdunkande.Man skulle kunna argumentera för att jag skulle kunna sluta läsa
gästboksdebatter, bespara mig onödig ilska och istället hjälpa U-länderna. Om någon försöker sig på det argumentet kommer jag skrika som en sextiotals-skolflicka på Beatles-konsert.
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEeeeee kommer det låta. Sådeså.
(Ja, jag har Marimekko-tyger hemma. Nej, det är inte det som irriterar mig.)
Och det enda jag tänkte säga var: Om jag hör en jävla Therese Bohman-epigon till slentrianmässigt använda "svensk medelklass" som den Yttersta Förolämpningen och ett sätt att sätta punkt för all vidare diskssion, och aggressivt åberopa hur jävla arbetarklass de är kommer jag skrika. Riktigt högt. Högt och gällt. Som en skrikande sextiotals-skolflicka på Beatles-konsert. Och jag kommer kunna hålla på i timmar. Mot slutet kommer jag gråta riktiga tårar.
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEeeeeeeee kommer det låta. Och ja, jag fattar såklart vikten av att föra in klassperspektiv i samtidsdiskussionen igen, kanske framförallt i Kultur-Sverige som ärligt
talat är...ganska medelklass. Therese Bohman gör det oftast på ett extremt intelligent och intressant sätt. En gästbok fylld av ryggdunkare och tjo-apor gör det dock inte. För kom igen, hur många är ni egentligen nu som har känt behovet av att poängtera hur "JÄÄÄÄVLA medelklass" Marimekko-tyger egentligen är? Eller ännu värre, hur många av er har på fullt allvar känt er tvingade att på ett -för alla parter pinsamt och ovärdigt sätt- känt sig tvungna att
förklara att de visst är arbetarklass fastän ni har de där blommiga sextiotals-tygerna på väggen?
Och hur långt tänker ni gå i att slentrianmässigt hylla, eller åtminstone försvara, allting som ni på något diffust sätt kopplar till arbetarklass och kan sättas i opposition mot "kulturvänstermedelklassentjohejsan"?
Jag tänkte skriva mer och jag tänkte utveckla min argumentation kring det senare, men luften gick ur mig. Jag ville nog bara säga att jag tvivlar på att alla som känner sig så tvungna att aggressivt hävda att man minsann kommer från ett riktigt proletärhem talar fullständig sanning, och att det är tröttsamt med diskussioner där någon diskrediteras omedelbart för att de är medelklass, och saker är reko enbart för att de kan förklaras vara "arbetarklass". Och det är tröttsamt med ryggdunkande.Man skulle kunna argumentera för att jag skulle kunna sluta läsa
gästboksdebatter, bespara mig onödig ilska och istället hjälpa U-länderna. Om någon försöker sig på det argumentet kommer jag skrika som en sextiotals-skolflicka på Beatles-konsert.
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEeeeee kommer det låta. Sådeså.
(Ja, jag har Marimekko-tyger hemma. Nej, det är inte det som irriterar mig.)
tisdag, april 11, 2006
Alltså . jag vet att det är passé att tjata om på vilka crazy sätt folk har googlat sig in på ens sida (det tillhör ju liksom stadnardblogg gnäll 1A, tillsammans med att posta låtcitat och berätta om hur bakfull och ful man är), men...lite konstigt får ni väl ändå medge att det är när någon har hittat hit genom att söka på rakade könsorgan?
Ännu märkligare är väl att man tror sig få vad det nu är man eftersträvar från en sida som heter "Lascia ch'io pianga (en melankolisk myrslok bland vardagsgråa får)". Vad trodde du att du skulle hitta egentligen? Myrsloksporr till italiensk opera? Instruktioner till hur du rakar myrslokars könsorgan?
Förlåt, jag menar inte att vara elak, jag tycker det är lite småroligt bara. Om du tänkte fortsätta läsa så är du välkommen. Jag är bara jättenyfiken.
(Så om ni glömmer bort adressen hit kan det vara bra att komma ihåg. Gör en sökning på rakade könsorgan så hittar ni den här sidan. Jag ligger rätt högt upp på träfflistan också, verkar det som)
Ännu märkligare är väl att man tror sig få vad det nu är man eftersträvar från en sida som heter "Lascia ch'io pianga (en melankolisk myrslok bland vardagsgråa får)". Vad trodde du att du skulle hitta egentligen? Myrsloksporr till italiensk opera? Instruktioner till hur du rakar myrslokars könsorgan?
Förlåt, jag menar inte att vara elak, jag tycker det är lite småroligt bara. Om du tänkte fortsätta läsa så är du välkommen. Jag är bara jättenyfiken.
(Så om ni glömmer bort adressen hit kan det vara bra att komma ihåg. Gör en sökning på rakade könsorgan så hittar ni den här sidan. Jag ligger rätt högt upp på träfflistan också, verkar det som)
BOKTIPS #1: JORGE LUIS BORGES "SJU KVÄLLAR"
Jorge Luis Borges "Sju kvällar" är en samling improviserade föredrag som författaren höll på ett argentinskt universitet, sedan skrivits ner och blivit en essäliknande bok. Det faktum att den blinde Borges bara improviserar och citerar ur minnet inför sin publik och läsare är naturligtvis imponerande, men ännu mer imponerande (och relevant) är att det egentligen aldrig märks.
Det som gör boken så nödvändig (i alla fall för mig) handlar dock inte bara om att författaren har en bildning djupare än döden och förmår kommunicera den, utan i att lustprincipen, humorn och det barnsligt entusiastiska alltid får gå före akademisk prestige och besserwisser-fasoner när Borges talar. Han har ingenting att bevisa för någon, och kan istället ägna sig åt att förmedla sin storögda fascination inför sina ämnen istället för att jaga status. Det blir naturligtvis briljant. Eller vad tycks om följande stycke på temat "Mardömmar":
"Jag minns en alldeles bestämd mardröm. Den tilldrog sig, det vet jag, på Calle Serrano, jag tror det var i hörnet av Serano och Soler fast det inte liknade Serrano och Soler, det såg mycket annorlunda ut: men jag visste att det var Serrano, den gamla gatan i Palermo-kvarteret. Jag var där med en god vän, jag vet inte vem: jag såg honom och han var mycket förändrad. Jag hade aldrig sett hans ansikte men visste att det ansiktet inte kunde vara hans. Han var mycket förändrad, mycket dyster till sinnes. Han var märkt av bekymmer, av sjukdom, kanske av skuld. Högra handen höll han instucken i rocken (en viktig detalj i drömmen). Jag kunde inte se handen som han gömde i höjd med hjärtat. Så omfamnade jag honom, jag kände att han behövde min hjälp: "Men stackars såochså, vad har hänt? Så förändrad du är!" Han svarade: "Ja, jag är mycket förändrad." Långsamt drog han fram handen. Jag såg att handen var en fågelklo.
Det egendomliga var att mannen höll handen gömd från början. Utan att veta det hade jag förberett detta påfund: att mannen hade en fågelkl och att jag skulle förstå hur förfärlig förändringen var, hans förfärliga olycka, eftersom han höll på att förvandlas till en fågel. Också det sker i drömmar: vi blir tillfrågade om något och vet inte vad vi skall svara, vi får svaret och häpnar över det. Svaret kan vara orimligt, men i själva drömmen är det naturligt. Vi har själva förberett alltsammans. Jag drar slutsatsen - jag vet inte om den är vetenskapligt korrekt - att drömmarna är den äldsta estetiska verksamheten." (övers. Lasse Söderberg)
OK, JAG VET ATT MIN INTRODUKTION LÄT STEL OCH TRIST, MEN BLIR NI INTE SUGNA PÅ ATT LÄSA VIDARE EFTER ETT SÅNT HÄR FANTASTISKT CITAT? Större delen av boken är precis så här fantastisk, och det är svårt att inte läsa den på sisådär två dagar. Litterärt godis. Det är bara och ät.
Jorge Luis Borges "Sju kvällar" är en samling improviserade föredrag som författaren höll på ett argentinskt universitet, sedan skrivits ner och blivit en essäliknande bok. Det faktum att den blinde Borges bara improviserar och citerar ur minnet inför sin publik och läsare är naturligtvis imponerande, men ännu mer imponerande (och relevant) är att det egentligen aldrig märks.
Det som gör boken så nödvändig (i alla fall för mig) handlar dock inte bara om att författaren har en bildning djupare än döden och förmår kommunicera den, utan i att lustprincipen, humorn och det barnsligt entusiastiska alltid får gå före akademisk prestige och besserwisser-fasoner när Borges talar. Han har ingenting att bevisa för någon, och kan istället ägna sig åt att förmedla sin storögda fascination inför sina ämnen istället för att jaga status. Det blir naturligtvis briljant. Eller vad tycks om följande stycke på temat "Mardömmar":
"Jag minns en alldeles bestämd mardröm. Den tilldrog sig, det vet jag, på Calle Serrano, jag tror det var i hörnet av Serano och Soler fast det inte liknade Serrano och Soler, det såg mycket annorlunda ut: men jag visste att det var Serrano, den gamla gatan i Palermo-kvarteret. Jag var där med en god vän, jag vet inte vem: jag såg honom och han var mycket förändrad. Jag hade aldrig sett hans ansikte men visste att det ansiktet inte kunde vara hans. Han var mycket förändrad, mycket dyster till sinnes. Han var märkt av bekymmer, av sjukdom, kanske av skuld. Högra handen höll han instucken i rocken (en viktig detalj i drömmen). Jag kunde inte se handen som han gömde i höjd med hjärtat. Så omfamnade jag honom, jag kände att han behövde min hjälp: "Men stackars såochså, vad har hänt? Så förändrad du är!" Han svarade: "Ja, jag är mycket förändrad." Långsamt drog han fram handen. Jag såg att handen var en fågelklo.
Det egendomliga var att mannen höll handen gömd från början. Utan att veta det hade jag förberett detta påfund: att mannen hade en fågelkl och att jag skulle förstå hur förfärlig förändringen var, hans förfärliga olycka, eftersom han höll på att förvandlas till en fågel. Också det sker i drömmar: vi blir tillfrågade om något och vet inte vad vi skall svara, vi får svaret och häpnar över det. Svaret kan vara orimligt, men i själva drömmen är det naturligt. Vi har själva förberett alltsammans. Jag drar slutsatsen - jag vet inte om den är vetenskapligt korrekt - att drömmarna är den äldsta estetiska verksamheten." (övers. Lasse Söderberg)
OK, JAG VET ATT MIN INTRODUKTION LÄT STEL OCH TRIST, MEN BLIR NI INTE SUGNA PÅ ATT LÄSA VIDARE EFTER ETT SÅNT HÄR FANTASTISKT CITAT? Större delen av boken är precis så här fantastisk, och det är svårt att inte läsa den på sisådär två dagar. Litterärt godis. Det är bara och ät.
måndag, april 10, 2006
PIN AND MOUNT ME LIKE A BUTTERFLY
Jag trodde jag ville sitta upp hela natten igen och skriva blogginlägg. Jag har ju mycket som helst i huvudet jag vill få ut, och det nu. Men det ville jag visst inte, istället sitter jag framför datorn och föder min längtan efter ömhet med obscena mängder "Reel around the fountain" och "Will never marry" i hörlurarna. Och jag hittar egentligen inga ord. Kanske behövs det inte heller. Och mjö, mjö, Malmö, Morrissey och Magnus var fint. Men det kanske jag berättar om någon annan gång.
oh people see no worth in you
oh, I do
I do
När partiet med pianot kommer in bara dör jag. Igen.
fredag, april 07, 2006
Á PROPOS DE MALMÖ
Malmö är f.ö. mig veterligen den enda svenska staden som har tillägnats en alldeles utmärkt novell/teologisk sötsak av larger-than-life-författaren Jorge Luis Borges, och jag sitter och bläddrar lite i den nu. Märkligt nog finns just denna novell inte översatt till svenska (vad jag vet) - måste vara en komplott av avundsjuka stockholmare och göteborgare.
Det är ju fullt möjligt att ni inte bryr er, men jag råkar göra det, okej? Så nu ska jag publicera ett citat och sen fortsätta packa. Och ni ska banna mig läsa klart, innan ni uttråkade börjar googla på djur som gör människor något alldeles för jävla illa.
"In Asia Minor or in Alexandria, in the second century of our faith, in the days when Basilides proclaimed that the cosmos was a reckless or maleficient improvisation by angels lacking in perfection, Nils Runeberg, with singular intellectual passion, would have led one of the gnostic conventicles. [...] Instead, God allotted him the twentieth century and the university city of Lund. There in 1904, he published the first edition of Kristus och Judas; there in 1909, his magnum opus, Den Hemlige Frälsaren. (Of his last-named book there is a German version, translated in 1912 by Emil Schering; it is titled Der heimliche Heiland.)" (citerat ur Jorge Luis Borges, Collected Fictions, översättning Andrew Hurley)
OK, nu blev det ju för jävla pinsamt att citatet handlade om Lund och inte Malmö, men jag orkar inte skriva om, det är anmärkningsvärt att Borges har en novell i Sverige ö.h.t. och Nils Runeberg ägnar en väsentlig del av novellen åt att sedan springa runt galen på Malmös gator, OK? Dessutom är Malmö konsekvent felstavat Mälmo i den engelska översättningen. Så Malmö och Lund delar på äran då.
Det är ju fullt möjligt att ni inte bryr er, men jag råkar göra det, okej? Så nu ska jag publicera ett citat och sen fortsätta packa. Och ni ska banna mig läsa klart, innan ni uttråkade börjar googla på djur som gör människor något alldeles för jävla illa.
"In Asia Minor or in Alexandria, in the second century of our faith, in the days when Basilides proclaimed that the cosmos was a reckless or maleficient improvisation by angels lacking in perfection, Nils Runeberg, with singular intellectual passion, would have led one of the gnostic conventicles. [...] Instead, God allotted him the twentieth century and the university city of Lund. There in 1904, he published the first edition of Kristus och Judas; there in 1909, his magnum opus, Den Hemlige Frälsaren. (Of his last-named book there is a German version, translated in 1912 by Emil Schering; it is titled Der heimliche Heiland.)" (citerat ur Jorge Luis Borges, Collected Fictions, översättning Andrew Hurley)
OK, nu blev det ju för jävla pinsamt att citatet handlade om Lund och inte Malmö, men jag orkar inte skriva om, det är anmärkningsvärt att Borges har en novell i Sverige ö.h.t. och Nils Runeberg ägnar en väsentlig del av novellen åt att sedan springa runt galen på Malmös gator, OK? Dessutom är Malmö konsekvent felstavat Mälmo i den engelska översättningen. Så Malmö och Lund delar på äran då.
HELLRE EN TEXT OM INGENTING ÄN...EH, ETT INGENTING OM EN TEXT. NEJ, JAG KÄNDE SJÄLV ATT DET INTE FUNKADE MEDANS JAG SKREV DET. FÖRLÅT.
Min dygnsrytm är djupt i otakt med resten av samhället. Vilket är både bra och dåligt. Dåligt för att saker faktiskt inte är nattöppna dygnet runt, och att det känns rätt konstigt när det är en triumf att komma upp till halv tolv. Och...tja. Det var nog det faktiskt. För jag trivs nog ganska bra såhär trots allt, i alla fall så länge, har jag kommit fram till. Klockan är tio i ett, jag pendlar mellan att packa, diska undan disk, skriva olika saker och slå upp konstiga saker på Wikipedia.
Jag gillar känslan av lugnet och att världen tillfälligt har stängt av och dragit sig tillbaka, och istället får man tiden och lugnet för att hitta ord och tankar. Det är faktiskt jätteskönt. Alla deadlines och vardagliga bestyr är tillfälligt upphävda - allting du hittar på och lyckas prestera mellan klockan två och fyra är en ren triumf, oavsett hur obetydligt det är, helt enkelt för att det inte finns någonting annat du borde ha gjort istället. Förutom möjligtvis att sova. Och till klockan två ska jag gå och lägga mig ikväll, det går ett tåg till Malmö imorgon, och jag tänker inte försova mig eller vara alltför seg. Jag ska se Morrissey med Rebecca igen och det ska bli himla fint faktiskt. Jag tror att Malmö är en fin stad, som jag aldrig har gett en chans riktigt. Jag har liksom aldrig haft vägarna förbi. Vilket är ganska fint, mina drömmar är fortfarande intakta, och det ska bli spännande att ställa dem mot den verklighet jag kommer krascha in i imorgon.
Förmodligen är det inte lika mycket brunmurrig sjuttiotalsestetik (ja, jag lånar ord från mina tidigare inlägg, jag är en förlorare) som jag föreställer mig. Förmodligen är det inte lika många vackra poptjejer. Förmodligen kommer det vara grått, kallt, och billig falafel, och...alldeles underbart. Hoppas jag. Och jag hoppas vi hittar bra hippa klubbar, för jag vet fan ingenting om vad som händer i Malmö. Kanske hamnar vi på KB, och isåfall hoppas jag det är en smula hippare och mer ärorikt än att gå på Sticky Fingers om man har vägarna förbi i Göteborg (Sen när blev jag en sån snobb?). Förhoppningsvis kommer den här bloggen ha visat sig bli Sveriges mest lästa, och jag kungen av kulturintresserade när jag kommer tillbaka på Söndag. Fast jag kommer inte bli besviken när det inte blir så - jag kommer fylla även nästa vecka med sena nätter, skrivande (fast nu också lite mer uppsatsskrivande) och att forska i begreppet Serendipity. På det hela taget kommer jag vara ganska lycklig.
SÅ HÄR SKA DET BLI. SÅDESÅ.
I Malmö City finns det vackra ansikten/vi diggar det hjälper mot tristessen där/så många fler för nattkontakt/glömmer alla drömmar där/I Malmö City finns det parasiter/vi lever här mitt bland alla människor där/det gör mig glad när jag får bedra/alla falska drömmar där ("Malmö City", Garbochock)
Imorgon ska jag och Rebecca ta ett tidigt morgontåg mot Malmö C. Vi ska vara uppklädda på ett nonchalant och indiechickt sätt, och vi ska äta pastasallad på vägen dit. Vi ska bo på ett slitet men mysigt vandrarhem som ligger centralt, men inte för centralt, och vi ska se Morrissey live. Han kommer vara på ett utmärkt humör, och göra turnéns bästa spelning, och vi kommer stjärnögt konstatera att det här var så oändlig mycket bättre än i Göteborg (som också var mycket bra) och att alla andra är jävla suckers som inte tar tåget ner till Skåne för att hälsa på Moz. Han kommer spela "Dear God Please Help Me" för första gången på hela jäva turnéen, till allmänt bifall, och det kommer vara mindblowing. Hela publiken kommer finna sig själva gråta och dansa nakna, och efteråt kommer vi gå på ett fantastiskt uteställe där alla kommer tala om hur otroligt bra Morrissey var och hur snygga och exotiskt Göteborgs-indie vi ser ut, utan att ens anstränga oss. Medans stereon spottar ur sig Franz Ferdinand och The Go! Team kommmer jag få ögonkontakt med mitt livs kärlek som står i ett hörn och kokett sippar på en pina cõlada. Hon kommer ha en Velvet Underground-tröja på sig, och jag kommer gå fram och fråga om hon har en banan på magen eller bara är glad att se mig, varpå vi kommer bli bjudna på en fantastisk efterfest. Denna efterfest kommer äga rum i Möllevången eller något annat av alla dessa hippa ställen jag bara känner till via namnet, och där strävsamma hipsters bor och firar livet i sina ettor med knivskarp Wes Anderson-estetik. Natten kommer bestå av dans i månljus, fantastisk musik, diskussioner om bayersk arkitektur och Ludwig II ("Der Märchenkönig") och formfulländat sex. Med andra ord kommer vi aldrig behöva ta oss ut till vårt ruffiga men charmiga vandrarhem, men inte gräma att vi ändå slängde ut pengar på det eftersom vi har ett ställe att förvara våra väskor på. Dagen därefter kommer vi vakna upp behagligt slitna, men inte bakfulla eller illamående, och märka hur den första vårsolen silas genom persiennerna. Det hela kommer vara mycket vackert. Därefter går vi, många erfarenheter rikare, ut i solljuset och går på några fantastiska konstutställningar. Dessa kommer visa sig bli legendariska och historiska, och kommer så småningom bli någonting storögda barnbarn som just har påbörjat studier i Konstvetenskap vetgirigt kommer fråga om. Ni kommer vara fruktansvärt avundsjuka på oss när vi väl kommer hem.
Nej, precis så kommer det kanske inte gå till, men vi kommer ha så jävla roligt. Sådeså.
torsdag, april 06, 2006
FILMRECENSION #1
Ja, alltså jag söker ju lite jobb här och var som frilansskribent, utan någon större framgång. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga ut lite arbetsprover till allmän beskådan. Så. Känn er fria att håna mig och min mediokra filmkritik.
SECRETARY
SECRETARY
Lee är en blyg ung kvinna, nyligen utskriven från mentalsjukhuset för sitt självdestruktiva beteende. När hon återvänder till ett allt annat än harmoniskt hem med en alkoholiserad far och en överkontrollerande mamma bestämmer hon sig för att bryta en ond cirkel, och skaffa sig såväl jobb som självständigt liv. Bl.a. söker hon jobb som sekreterare hos den Woody Allen-neurotiske Edward Grey. Trots fullständig avsaknad av arbetslivserfarenhet och sitt inåtvända sätt lyckas hon få jobbet – kanske mest p.g.a. att den frustrerat pedantiske advokatens egenheter har en förmåga att skrämma bort sina sekreterare inom loppet av några veckor. En av dessa egenheter är hans förkärlek för att dominera och smiska upp sina sekreterare med jämna mellanrum. Men det är ingenting som skrämmer Lee, tvärtom inleder hon och Edward en passionerad och ovanlig kärleksaffär.
Filmen har lyckats röra upp en hel del känslor, vilket naturligtvis inte beror på att det är en film om sado-masochism. Vi lever trots allt på 2000-talet och skildringar av S/M på tv-skärmar och legio: det är bara det att dessa skildringar oftast lider av ett slags Tennessee Williams-komplex. För vuxna män kunde visst få älska med andra vuxna män i Williams pjäser, de fick bara räkna med att bli uppätna av ett gäng glada kannibalpojkar innan ridån har gått ner. Och det fungerar ungefär på samma sätt med S/M idag: så länge man gör sjaskiga thrillers där mörkmän i gimpsuits torterar lidande hjältinnor, konstfilm om transsylvansk orgieadel som huserar i förfallna kråkslott eller tunga dramer om självdestruktiva småbarnsföräldrar så är det rätt lugnt. Det som gör ”Secretary” till en provokativ film ligger då snarare i att man skildrar en S/M-relation placerad i ett realistiskt ramverk, och dessutom vågar antyda att sexualitet oftare än inte är en positiv och läkande kraft i människors liv, och att man som regel mår bäst av att bejaka den. Särskilt tydligt i den här filmen blir det hos Lee, som gör en resa från inbunden och självdestruktiv till uppbunden och utåtriktad. Och det är också hon som är stark och orkar stå för den hon när och det liv hon vill leva när Edward vill ge efter för både samhälleliga konventioner och privat självförakt och avbryta deras relation.
Och naturligtvis är ”Secretary” mycket mer nä ett inlägg i en sexualpolitisk debatt eller ett anthem för queerteoretiker: Det är också ett starkt drama med lågmäld och smart humor, och en högst intelligent undersökning av relationer och hur komplexa de roller vi spelar inom dessa faktiskt är. Att David Lynchs gamla favoritkompositör Angelo Badalamenti har skrivit musiken och att den brunmurriga sjuttiotalsestetiken, som är så populär i amerikansk indiefilm just nu, ser fruktansvärt bra ut här gör inte saken sämre. En smart och angelägen film som förhoppningsvis når långt utanför RFSL:s möteslokaler.
Jag: - Nej, nu är det verkligen hög tid att ni börjar behandla mig med den respekt jag förtjänar!
Ni: - Men Per, du förtjänar ju inte vår respekt.
Jag: - Nej, just ja, jag visste väl att det var något jag hade glömt.
Ni: - Men Per, du förtjänar ju inte vår respekt.
Jag: - Nej, just ja, jag visste väl att det var något jag hade glömt.
Jag hoppas vid Gud att det är normal och sund träningsvärk jag känner varje gång jag lyfter på en arm eller försöker resa mig upp, och inte ett antal inre blödningar som bidar sin tid.
ÅRSPROGNOS
Under lågstadiet och mellanstadiet var jag som en Harry Potter som när allt kom omkring faktiskt inte var Den Utvalde eller fick min upprättelse på ett osynligt internat för trollkarlar. Högstadiet glömmer jag gärna. Större delen av gymnasiet gick jag omkring som en Kafka-epigon med en permanent dålig hårdag. Åren i Göteborg har jag varit en liten Gerard Nerval Jr. eller en J.K. Huysman på gott humör.
Om allt fortsätter gå i rätt riktning kommer jag förmodligen gå och bli en Borges med social kompetens, eller en Rainer Werner Fassbinder utan ångest eller drogproblem, för att slutligen vakna upp som en slags Disneyfierad de Sade som råkar ha läst Simone de Beauvoir.
Om allt fortsätter gå i rätt riktning kommer jag förmodligen gå och bli en Borges med social kompetens, eller en Rainer Werner Fassbinder utan ångest eller drogproblem, för att slutligen vakna upp som en slags Disneyfierad de Sade som råkar ha läst Simone de Beauvoir.
MORGONDAGENS LÖP
Imorgon när ni går ut på gatan för att släpa er till jobbet eller skolan kommer ni mötas av följande löp från någon av Sveriges större skvallertidningar:
EXPERTER SLÅR LARM
TJUGOTVÅ-ÅRIG LITTERATURVETARE
LYSSNADE PÅ
ANTHONY AND THE JOHNSONS 'CRIPPLE AND STARFISH'
UPPREPADE GÅNGER TILLS
HUVUDET EXPLODERADE
GRANNARNA:
"VI HÖRDE HONOM SKRIKA I SMÄRTA OCH EXTAS"
EXPERTER SLÅR LARM
TJUGOTVÅ-ÅRIG LITTERATURVETARE
LYSSNADE PÅ
ANTHONY AND THE JOHNSONS 'CRIPPLE AND STARFISH'
UPPREPADE GÅNGER TILLS
HUVUDET EXPLODERADE
GRANNARNA:
"VI HÖRDE HONOM SKRIKA I SMÄRTA OCH EXTAS"
It's true I always wanted love to be
Hurtful
And it's true I always wanted love to be
Filled with pain
And bruises
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
