tisdag, april 11, 2006
BOKTIPS #1: JORGE LUIS BORGES "SJU KVÄLLAR"
Jorge Luis Borges "Sju kvällar" är en samling improviserade föredrag som författaren höll på ett argentinskt universitet, sedan skrivits ner och blivit en essäliknande bok. Det faktum att den blinde Borges bara improviserar och citerar ur minnet inför sin publik och läsare är naturligtvis imponerande, men ännu mer imponerande (och relevant) är att det egentligen aldrig märks.
Det som gör boken så nödvändig (i alla fall för mig) handlar dock inte bara om att författaren har en bildning djupare än döden och förmår kommunicera den, utan i att lustprincipen, humorn och det barnsligt entusiastiska alltid får gå före akademisk prestige och besserwisser-fasoner när Borges talar. Han har ingenting att bevisa för någon, och kan istället ägna sig åt att förmedla sin storögda fascination inför sina ämnen istället för att jaga status. Det blir naturligtvis briljant. Eller vad tycks om följande stycke på temat "Mardömmar":
"Jag minns en alldeles bestämd mardröm. Den tilldrog sig, det vet jag, på Calle Serrano, jag tror det var i hörnet av Serano och Soler fast det inte liknade Serrano och Soler, det såg mycket annorlunda ut: men jag visste att det var Serrano, den gamla gatan i Palermo-kvarteret. Jag var där med en god vän, jag vet inte vem: jag såg honom och han var mycket förändrad. Jag hade aldrig sett hans ansikte men visste att det ansiktet inte kunde vara hans. Han var mycket förändrad, mycket dyster till sinnes. Han var märkt av bekymmer, av sjukdom, kanske av skuld. Högra handen höll han instucken i rocken (en viktig detalj i drömmen). Jag kunde inte se handen som han gömde i höjd med hjärtat. Så omfamnade jag honom, jag kände att han behövde min hjälp: "Men stackars såochså, vad har hänt? Så förändrad du är!" Han svarade: "Ja, jag är mycket förändrad." Långsamt drog han fram handen. Jag såg att handen var en fågelklo.
Det egendomliga var att mannen höll handen gömd från början. Utan att veta det hade jag förberett detta påfund: att mannen hade en fågelkl och att jag skulle förstå hur förfärlig förändringen var, hans förfärliga olycka, eftersom han höll på att förvandlas till en fågel. Också det sker i drömmar: vi blir tillfrågade om något och vet inte vad vi skall svara, vi får svaret och häpnar över det. Svaret kan vara orimligt, men i själva drömmen är det naturligt. Vi har själva förberett alltsammans. Jag drar slutsatsen - jag vet inte om den är vetenskapligt korrekt - att drömmarna är den äldsta estetiska verksamheten." (övers. Lasse Söderberg)
OK, JAG VET ATT MIN INTRODUKTION LÄT STEL OCH TRIST, MEN BLIR NI INTE SUGNA PÅ ATT LÄSA VIDARE EFTER ETT SÅNT HÄR FANTASTISKT CITAT? Större delen av boken är precis så här fantastisk, och det är svårt att inte läsa den på sisådär två dagar. Litterärt godis. Det är bara och ät.
Jorge Luis Borges "Sju kvällar" är en samling improviserade föredrag som författaren höll på ett argentinskt universitet, sedan skrivits ner och blivit en essäliknande bok. Det faktum att den blinde Borges bara improviserar och citerar ur minnet inför sin publik och läsare är naturligtvis imponerande, men ännu mer imponerande (och relevant) är att det egentligen aldrig märks.
Det som gör boken så nödvändig (i alla fall för mig) handlar dock inte bara om att författaren har en bildning djupare än döden och förmår kommunicera den, utan i att lustprincipen, humorn och det barnsligt entusiastiska alltid får gå före akademisk prestige och besserwisser-fasoner när Borges talar. Han har ingenting att bevisa för någon, och kan istället ägna sig åt att förmedla sin storögda fascination inför sina ämnen istället för att jaga status. Det blir naturligtvis briljant. Eller vad tycks om följande stycke på temat "Mardömmar":
"Jag minns en alldeles bestämd mardröm. Den tilldrog sig, det vet jag, på Calle Serrano, jag tror det var i hörnet av Serano och Soler fast det inte liknade Serrano och Soler, det såg mycket annorlunda ut: men jag visste att det var Serrano, den gamla gatan i Palermo-kvarteret. Jag var där med en god vän, jag vet inte vem: jag såg honom och han var mycket förändrad. Jag hade aldrig sett hans ansikte men visste att det ansiktet inte kunde vara hans. Han var mycket förändrad, mycket dyster till sinnes. Han var märkt av bekymmer, av sjukdom, kanske av skuld. Högra handen höll han instucken i rocken (en viktig detalj i drömmen). Jag kunde inte se handen som han gömde i höjd med hjärtat. Så omfamnade jag honom, jag kände att han behövde min hjälp: "Men stackars såochså, vad har hänt? Så förändrad du är!" Han svarade: "Ja, jag är mycket förändrad." Långsamt drog han fram handen. Jag såg att handen var en fågelklo.
Det egendomliga var att mannen höll handen gömd från början. Utan att veta det hade jag förberett detta påfund: att mannen hade en fågelkl och att jag skulle förstå hur förfärlig förändringen var, hans förfärliga olycka, eftersom han höll på att förvandlas till en fågel. Också det sker i drömmar: vi blir tillfrågade om något och vet inte vad vi skall svara, vi får svaret och häpnar över det. Svaret kan vara orimligt, men i själva drömmen är det naturligt. Vi har själva förberett alltsammans. Jag drar slutsatsen - jag vet inte om den är vetenskapligt korrekt - att drömmarna är den äldsta estetiska verksamheten." (övers. Lasse Söderberg)
OK, JAG VET ATT MIN INTRODUKTION LÄT STEL OCH TRIST, MEN BLIR NI INTE SUGNA PÅ ATT LÄSA VIDARE EFTER ETT SÅNT HÄR FANTASTISKT CITAT? Större delen av boken är precis så här fantastisk, och det är svårt att inte läsa den på sisådär två dagar. Litterärt godis. Det är bara och ät.
# posted by Per K @ 12:26 
