onsdag, april 12, 2006
DET TRETTIOTREDJE INLÄGGET ( I VILKET PER POSTAR SAKER HAN HAR SKRIVIT, VILKET FÖRMODLIGEN ÄR PINSAMT, FÖRNEDRANDE OCH IRRITERANDE FÖR ALLA INBLANDADE PARTER )
Jag ska skicka in lite ansökningar till skrivarskolor imorgon/övermorgon, beroende på hur det artar sig. Tänkte jag kunde slänga upp några texter här. Ni får hemskt gärna kommentera dem, vare sig det är positivt, konstruktivt eller "jävla medelklass-posör". Den första är en kortnovell. Först trodde jag den var bra, med några timmars avstånd till den har jag utvecklat en lätt aversion mot den. Som med allt jag skriver.
Jag återvänder till Kumla och som alltid återvänder jag till precis samma platser som förut. Ett gäng soffor, i vilka jag dricker alldeles för mycket kaffe och vin, helt enkelt därför att jag råkar älska ägarna till de där sofforna. Det lilla Stadsbiblioteket mest för att det ger mig tillfälle att bläddra i några mytologiska uppslagsverk jag älskade som liten, inte hittar någon annanstans och ärligt talat inte är intresserad av att läsa någon annanstans. Sveas Café, mest för att jag känner några ur personalen, för att blandningen av pensionärer, småbarnsfamiljer och monstruöst uttråkade tonåringar är fin på något vis, och kaffet är så billigt.
Men Marieberg är ett mysterium. Mellan-Sveriges största köpcentrum (tror jag) är för stort för att vara mysigt, och alldeles för litet för att vara bra. Ingenting är egentligen billigare än i Göteborg eller Stockholm, och det finns ingenting här inne som man inte kan hitta är – förutom möjligtvis Ultima Thules samlade diskografi i skivbutiken. Inomhusvattenfallet och glashissen återfår bara lite av sin gamla lyxkänsla när du betraktar dem genom din barndoms mest rosaskimrande glasögon, och till och med då krävs det att du ignorerar alla jävla miserabla modevisningar, pinsamma playbackframträdanden och gud-vet-vad som har ägt rum på den lilla scenen som är inbyggd i vattenfallet.
Och nu – rusningstiden. Jag vill inte vara här. Trängseln, skriken, den sötsliskiga doften av donuts – jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig som ett jagat litet lamm, eller en kallsvettig, knäsvag människohatare med aspirationer på massmord. Både och på samma gång, tänker jag när en sjuåring trampar på min fot, en bufflig man bufflar in i mig på sitt manliga sätt, och småbarnsskriken och hissmusiken slåss om ljudrummet. Återigen – jag vill inte vara här. Men jag härdar ut, för jag är här med mina vänner, jag härdar ut för snart är det fikapaus, och jag kommer få sitta ner, samla mitt lugn, skratta mina skratt, vara social, nostalgisk och framåtblickande på samma gång, och sedan kommer vi pliktskyldigt titta in i affärerna en sista gång, väl medvetna om att vi inte kommer hitta någonting, vi kommer lämna den här gräsliga jävla byggnaden, jag kommer erbjudas en cigarett som jag kommer tacka nej till, och sedan kommer vi sätta oss i bilen hem, bilstereon kommer spela den där konstiga blandningen av The Cure, finsk tango och Onkel Kånkel som betyder att vi måste vara i det djupaste Närke, och jag kommer finna en form av trygghet i det, jag kommer luta mitt huvud mot vindrutan, blunda och tänka på en nattlig biltur i gymnasiets Örebro, där vi lyssnar på Pet Shop Boys och någon säger att om man kisar lite känns det nästan som att man är i London, och jag tänker som vanligt att det på samma gång finns något sorgligt och för jävla fint i det.
Men det är inte där vi är än, än är det inte fikapaus. För först ska vi kolla på jeans, en gång till, och jag suckar men böjer mig för grupptrycket, och vi tar rulltrappan upp och snart ska vi ta kaffe lovar dom. Och just som vi går på rulltrappan ser jag dig. Du är på väg ner och vi kommer åka förbi varandra, och jag hoppas att du inte ser mig, jag önskar att jag inte hade sett dig, och om du nu ser mig så hoppas jag att du önskar samma sak som mig fast tvärtom. Jag känner mig illa till mods, och naturligtvis är det inte så enkelt, för samtidigt som jag tänker och känner allt detta känner jag ett ljuvt knivhugg i min mage och hur någon låter fjärilarna fladdra. Och detta gör mig förbannad, på mig själv och på den jag har varit. För de där fjärilarna tillhör inte mig, de tillhör ett sextonårigt acneärrigt Jag, som hundlikt sprang efter dig och så många andra på jakt efter lite jävla ömhet, kärlek och respekt, och som kunde tänka sig göra vad som helst eller vara vem som helst för att få den kärleken, få den ömheten, få den respekten, och därför såklart miste om alltihopa. Och jag är förbannad på mig själv för att den där sextonåringen är så mycket närmre än vad jag vill erkänna, när jag sänker garden och rätt (fel) person passerar förbi, så står han där och flåsar mig i nacken, fjärilsfladdrar och försöker intala mig att det där med respekt och värdighet inte är så viktigt – viktigare är Kärleken, Kärleken till varje pris.
Och innan rulltrappan har rullat alltför långt har jag tagit ett brutalt stryptag om hans hals, sett honom bli grå i ansiktet, hört halsbenen krasa, slitit vingarna av hans fjärilar och låtit honom falla framför mig i trappan. Han kommer naturligtvis komma tillbaka. Förr eller senare kommer Någon eller Något att väcka honom till liv igen, och så kommer han flåsa mig i nacken igen. Och förr eller senare kommer jag få acceptera att han alltid kommer stå där, jag vet, en dag kommer jag kanske rentav lära mig tycka om honom, eller i alla fall tycka synd om och förstå honom. Men dagen är inte idag, och du är inte den som ska få oss att skaka händer. Just idag har jag hans blod på mina händer, och är både stolt och nöjd över det. Och herregud, ingenting av detta handlar ju om dig. Inte egentligen. Du är ju både intelligent och trevlig, och så bra lärde vi liksom aldrig känna varandra. Det är ju inte dig det handlar om egentligen. Du var ju bara en av många olyckliga, misslyckade förälskelser från min sida, där jag inte förstod hur man gjorde för att få det att fungera, för att få drömmen att bli verklighet. Men det var kanske lite ihärdigare med dig – och när jag väl försökte blev det lite mer platt, pinsamt och patetiskt. Och det är såklart inte ditt fel, det var det ju aldrig, och det är egentligen inte din blick jag är rädd för, det är inte du som får mig att känna mig så illa till mods, men i din panna bär du en svart spegel, och om jag stirrar in i den nu kommer jag gå under. Manchesterkavajer, vårdat utseende, en viss belästhet och en viss förmåga att få folk att skratta – allt detta har jag lärt mig bära som ett andra skinn, och om jag tittar in i den där spegeln kommer allt det ryckas av mig. Och jag tror inte jag skulle klara av det.
Någon gång kommer jag behöva lära mig att lägga av det där skinnet, men det är Någon Gång och inte Nu, och det kommer inte vara du som får mig att göra det. Jag har ingen som helst lust att stå naken i rulltrappan på Mariebergs köpcentrum.
Och naturligtvis möter vi inte varandras blickar, jag tar fäste på någon skylt, vad du gör vet jag inte. Men när vi är uppe på övervåningen så är du borta ur mitt liv igen, och jag känner någon slags mild tacksamhet för det. Vi hittar naturligtvis inga jeans, och när mina vänner frågar mig om det inte var den där tjejen jag var intresserad av som stod i rulltrappan så svarar jag med sarkasm. Jag skäms för det jag säger i samma ögonblick som jag säger det, och jag skäms för att min ryggmärgsreflex när jag känner mig hotad fortfarande är att ta till arrogans och spelad likgiltighet. Och jag vet inte om jag är så pass lätt att genomskåda eller dom bara tycker jag är dum i huvudet, men de frågar inte mer och vi pratar om något annat. När vi åker hem är det redan mörkt, jag lutar mitt huvud mot rutan, ett helt fält av vindsnurror dansar sin märkliga dans för sig själva i mörkret, stjärnorna stirrar på oss som tusentals ögon utan ansikten, blandskivan spelar både The Knife och någon slags balkan-ompa-ompa, och när jag kisar känns det nästan som att vara i Berlin.
Jag återvänder till Kumla och som alltid återvänder jag till precis samma platser som förut. Ett gäng soffor, i vilka jag dricker alldeles för mycket kaffe och vin, helt enkelt därför att jag råkar älska ägarna till de där sofforna. Det lilla Stadsbiblioteket mest för att det ger mig tillfälle att bläddra i några mytologiska uppslagsverk jag älskade som liten, inte hittar någon annanstans och ärligt talat inte är intresserad av att läsa någon annanstans. Sveas Café, mest för att jag känner några ur personalen, för att blandningen av pensionärer, småbarnsfamiljer och monstruöst uttråkade tonåringar är fin på något vis, och kaffet är så billigt.
Men Marieberg är ett mysterium. Mellan-Sveriges största köpcentrum (tror jag) är för stort för att vara mysigt, och alldeles för litet för att vara bra. Ingenting är egentligen billigare än i Göteborg eller Stockholm, och det finns ingenting här inne som man inte kan hitta är – förutom möjligtvis Ultima Thules samlade diskografi i skivbutiken. Inomhusvattenfallet och glashissen återfår bara lite av sin gamla lyxkänsla när du betraktar dem genom din barndoms mest rosaskimrande glasögon, och till och med då krävs det att du ignorerar alla jävla miserabla modevisningar, pinsamma playbackframträdanden och gud-vet-vad som har ägt rum på den lilla scenen som är inbyggd i vattenfallet.
Och nu – rusningstiden. Jag vill inte vara här. Trängseln, skriken, den sötsliskiga doften av donuts – jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig som ett jagat litet lamm, eller en kallsvettig, knäsvag människohatare med aspirationer på massmord. Både och på samma gång, tänker jag när en sjuåring trampar på min fot, en bufflig man bufflar in i mig på sitt manliga sätt, och småbarnsskriken och hissmusiken slåss om ljudrummet. Återigen – jag vill inte vara här. Men jag härdar ut, för jag är här med mina vänner, jag härdar ut för snart är det fikapaus, och jag kommer få sitta ner, samla mitt lugn, skratta mina skratt, vara social, nostalgisk och framåtblickande på samma gång, och sedan kommer vi pliktskyldigt titta in i affärerna en sista gång, väl medvetna om att vi inte kommer hitta någonting, vi kommer lämna den här gräsliga jävla byggnaden, jag kommer erbjudas en cigarett som jag kommer tacka nej till, och sedan kommer vi sätta oss i bilen hem, bilstereon kommer spela den där konstiga blandningen av The Cure, finsk tango och Onkel Kånkel som betyder att vi måste vara i det djupaste Närke, och jag kommer finna en form av trygghet i det, jag kommer luta mitt huvud mot vindrutan, blunda och tänka på en nattlig biltur i gymnasiets Örebro, där vi lyssnar på Pet Shop Boys och någon säger att om man kisar lite känns det nästan som att man är i London, och jag tänker som vanligt att det på samma gång finns något sorgligt och för jävla fint i det.
Men det är inte där vi är än, än är det inte fikapaus. För först ska vi kolla på jeans, en gång till, och jag suckar men böjer mig för grupptrycket, och vi tar rulltrappan upp och snart ska vi ta kaffe lovar dom. Och just som vi går på rulltrappan ser jag dig. Du är på väg ner och vi kommer åka förbi varandra, och jag hoppas att du inte ser mig, jag önskar att jag inte hade sett dig, och om du nu ser mig så hoppas jag att du önskar samma sak som mig fast tvärtom. Jag känner mig illa till mods, och naturligtvis är det inte så enkelt, för samtidigt som jag tänker och känner allt detta känner jag ett ljuvt knivhugg i min mage och hur någon låter fjärilarna fladdra. Och detta gör mig förbannad, på mig själv och på den jag har varit. För de där fjärilarna tillhör inte mig, de tillhör ett sextonårigt acneärrigt Jag, som hundlikt sprang efter dig och så många andra på jakt efter lite jävla ömhet, kärlek och respekt, och som kunde tänka sig göra vad som helst eller vara vem som helst för att få den kärleken, få den ömheten, få den respekten, och därför såklart miste om alltihopa. Och jag är förbannad på mig själv för att den där sextonåringen är så mycket närmre än vad jag vill erkänna, när jag sänker garden och rätt (fel) person passerar förbi, så står han där och flåsar mig i nacken, fjärilsfladdrar och försöker intala mig att det där med respekt och värdighet inte är så viktigt – viktigare är Kärleken, Kärleken till varje pris.
Och innan rulltrappan har rullat alltför långt har jag tagit ett brutalt stryptag om hans hals, sett honom bli grå i ansiktet, hört halsbenen krasa, slitit vingarna av hans fjärilar och låtit honom falla framför mig i trappan. Han kommer naturligtvis komma tillbaka. Förr eller senare kommer Någon eller Något att väcka honom till liv igen, och så kommer han flåsa mig i nacken igen. Och förr eller senare kommer jag få acceptera att han alltid kommer stå där, jag vet, en dag kommer jag kanske rentav lära mig tycka om honom, eller i alla fall tycka synd om och förstå honom. Men dagen är inte idag, och du är inte den som ska få oss att skaka händer. Just idag har jag hans blod på mina händer, och är både stolt och nöjd över det. Och herregud, ingenting av detta handlar ju om dig. Inte egentligen. Du är ju både intelligent och trevlig, och så bra lärde vi liksom aldrig känna varandra. Det är ju inte dig det handlar om egentligen. Du var ju bara en av många olyckliga, misslyckade förälskelser från min sida, där jag inte förstod hur man gjorde för att få det att fungera, för att få drömmen att bli verklighet. Men det var kanske lite ihärdigare med dig – och när jag väl försökte blev det lite mer platt, pinsamt och patetiskt. Och det är såklart inte ditt fel, det var det ju aldrig, och det är egentligen inte din blick jag är rädd för, det är inte du som får mig att känna mig så illa till mods, men i din panna bär du en svart spegel, och om jag stirrar in i den nu kommer jag gå under. Manchesterkavajer, vårdat utseende, en viss belästhet och en viss förmåga att få folk att skratta – allt detta har jag lärt mig bära som ett andra skinn, och om jag tittar in i den där spegeln kommer allt det ryckas av mig. Och jag tror inte jag skulle klara av det.
Någon gång kommer jag behöva lära mig att lägga av det där skinnet, men det är Någon Gång och inte Nu, och det kommer inte vara du som får mig att göra det. Jag har ingen som helst lust att stå naken i rulltrappan på Mariebergs köpcentrum.
Och naturligtvis möter vi inte varandras blickar, jag tar fäste på någon skylt, vad du gör vet jag inte. Men när vi är uppe på övervåningen så är du borta ur mitt liv igen, och jag känner någon slags mild tacksamhet för det. Vi hittar naturligtvis inga jeans, och när mina vänner frågar mig om det inte var den där tjejen jag var intresserad av som stod i rulltrappan så svarar jag med sarkasm. Jag skäms för det jag säger i samma ögonblick som jag säger det, och jag skäms för att min ryggmärgsreflex när jag känner mig hotad fortfarande är att ta till arrogans och spelad likgiltighet. Och jag vet inte om jag är så pass lätt att genomskåda eller dom bara tycker jag är dum i huvudet, men de frågar inte mer och vi pratar om något annat. När vi åker hem är det redan mörkt, jag lutar mitt huvud mot rutan, ett helt fält av vindsnurror dansar sin märkliga dans för sig själva i mörkret, stjärnorna stirrar på oss som tusentals ögon utan ansikten, blandskivan spelar både The Knife och någon slags balkan-ompa-ompa, och när jag kisar känns det nästan som att vara i Berlin.
# posted by Per K @ 23:34 
Comments:
<< Home
är hemma i östersund för tillfället och den där känslan (känslorna) du beskrev i kortnovellen känner jag igen väldigt väl när jag är hemma här. tycker att du fångade den oerhört bra. lycka till med ansökningarna!
Skicka en kommentar
<< Home
