torsdag, april 13, 2006
DIKTEN
Där ligger den, dikten, nyfödd och hjälplös. Där står du, diktaren, handfallen och söker en känsla av kärlek i ditt hjärta. Där står du, diktaren, handfallen och försöker. Där står du och försöker överbrygga avstånd. Där står du och försöker vara förnuftig och förstå att det förmodligen bara rör sig om en form av litterär förlossningspsykos. Där står du och försöker motstå frestelsen att förneka faderskapet till den här dikten. Där står du med pannan tätt tryckt mot sjukhusfönstrets ruta, stirrar ut mot storstadsljusens glimmernatt, försöker förmå dig själv att vända bort blicken från hägrande och förverkade löften och få dig själv att titta på din dikt. Där står du, nu vänd mot dikten, med intorkade svettringar under armarna, knäsvaghet i knäna, och försöker motstå den våg av besvikelse du känner när varken ömhet eller stolthet sköljer över dig, bara den märkliga känslan av att allt är mycket märkligt. Det är en så gammal historia: ung man med skrivarambitioner går till en bar, dricker lite för mycket, ramlar in i ett Infall, en Känsla, en Formulering, en Rytm, du kommer inte ihåg exakt vad längre, men när natten är slut är du havande med Dikt, och nu ligger den där förlossad, inte längre vag eller abstrakt, utan ett slemmigt, ynkligt knyte av ord, olikt alla andra knyten av ord. Det är så märkligt.
Är det den här känslan som griper alldeles nyblivna föräldrar när de har slutat Vänta Barn och istället har fått Ett Barn, med sina egna fel och förtjänster, och böjda över det nu inser att den här lilla mulliga, den här trubbnosen, den här rosa lilla gripklon kommer följa med dem resten av livet? Är det denna känsla av att balansera vid en avgrund av kärlek och ansvar, försöka förmå sig att hoppa, väl medveten om att du aldrig kan komma upp igen? Är det denna känsla?
Och du står där, med ett slemmigt knyte av ord i din famn, och det är skrämmande och ljuvligt och fullständigt olikt en saga, och du söker efter ord att beskriva men du kan inte finna några.
