torsdag, mars 30, 2006
LILLA LÄSTRAUMAT #1:
GEORGES BATAILLE "ÖGATS HISTORIA"
GEORGES BATAILLE "ÖGATS HISTORIA"
"Ögats Historia" var boken som öppnade mina ögon för hur sinnessjukt tråkigt våld och sex faktiskt kan vara. De Sade och Teratologen undantagna (så klart) kan jag inte komma på något verk där det knullas, hädas och viftas med vapen mer än i "Ögats Historia". Särskilt tankeväckande blir det dock aldrig - inte heller otäckt eller upphetsande. En bidragande faktor är naturligtvis avsaknaden av egentlig handling. Sida ut och sida in står de där, de franska libertinkvinnorna, och frustar med sina blöta sköten utan att egentligen komma någonstans. Tog orgien äntligen slut? Nu kanske det sätter igång? Nu kanske filosofen Bataille låter sig skymtas bakom raderna? Nu kanske det kommer några gnistrande rader av insikt om detta att vara människa, frätande samhällskritik, genial dekonstruktion av hycklarmoral? Nej, de låste in sig i en garderob och fortsatte knulla.Romankaraktärerna går vilse i ett "erotiskt delirium" medans de "snyftar av kåthet", läsaren snyftar av tristess, somnar eller skjuter sig själv.
KNOWING IS NOT ENOUGH
"The book seems alive. You seem alive. This book here seems alive too. Things a book says are having an effect on you. Me? I read. I understand. I appreciate. But still, I'm left unchanged, I can't put into action what it is I understand. Shouldn't knowledge provide solace?"
Jag vet, jag borde gå och lägga mig. Alternativt arbeta på arbetsprover. Men det är faktiskt skitkonstigt att kolla in på IMDB:s hemsida för Hal Hartleys 'Trust' och se att huvudrecensionen på sidan är en recension skriven av mig på pissig gymnasie-engelska och frikostigt delar med mig av begränsat vettiga åsikter och insikter om denna film.
För övrigt känner jag mig mer och mer som en mindre snygg Martin Donovan ju mer tid går och desto sämre min uppsats går.
(Ja, jag vet, citatet är från Surviving Desire, inte Trust - men det är nästan samma film)
DRÖM
En vacker dag ska jag skriva ett inlägg här som inte urartar i dålig studentikos humor, döljer sig bakom fyra lager av ironi eller bara koketterar med uppsatsångest och självförakt. Någonting som var angeläget och genomarbetat. Frågan är om detta är stället där den texten kommer dyka upp? Jag kanske borde skriva en bok istället.
NÄR FÅGELINFLUENSAN KOM TILL SOCKNEN
Efter att man har sett Werner Herzogs 'Kaspar Hauser' får man upp ögonen för hur vackert det är när man ser kråkor hoppa omkring i snön och leta mat. Eller när man går på en promenad och ser kråkornas fotspår (säger man så?) i en snödriva, och så tänker man att det hela tiden vimmlar av andra varelser liv och aktiviteter runtomkring en fast man inte alltid tänker på det, och blir glad. Sen kommer fågelinfluensan komma och det sista vi vill se är snöhoppande kråkor vid vår sida.
Och Göteborgs stadsledning kommer att ångra att de placerade ut fåniga, fula gigantiska stenänderna över hela staden som prydnad nån gång på det glada åttiotalet.
NYSTART: EVOLUTION, DEVOLUTION, SCHEMOVULTION
Jag måste börja träna. Alternativt skriva min C-uppsats. Alternativt fixa jobb. Det är väl det natten är till för, I guess.
Det är inte bara ett fånigt serieomslag, den här bilden beskriver mitt akademiska låtsasliv (alternativt vegeterande tillvaro) så kusligt bra.
LÅT OSS KALLA DET ETT ARKIV
Okej, this is the deal. Nu har jag postat några inlägg i min nya fåniga blogg, eftersom en nystart kändes som enda chansen att jag skulle börja blogga igen. (Och världen höll ju som bekant andan...nej, faktiskt) Samtidigt som jag kände att en nystart var på sin plats - och den nya jättelånga mycket pretentiösa bloggtiteln var betydligt bättre än den ganska fåniga 'Film noir i tecnicolor' som uppfanns på stående fot - så kom jag fram till att det vore rätt trist att radera alla gamla inlägg. Inte för att de är genialiska, men...tja. Lite småroliga kanske. Så vi kan väl kalla det här ett arkiv - här maler jag ner all text jag hade i den gamla bloggen, för över adressen på denna blogg istället, och.... den ljusnande framtid är vår.
Rosor är röda, violer blå...
[Ytterligare en av dessa fåniga, fula sidor på valfritt community]
"Killar är som toaletter, antingen är de lediga eller så är de fulla av skit."
Nej, du hittar inte någon trevlig kille, för att
A) du är klyschig och använder fåniga citat som redan använts tusen gånger
och
B) du indirekt antyder att du vill bajsa mig i munnen.
Är det så konstigt att du drar till dig konstiga människor? Vi trevliga killar förblir i vårt hörn och luktar på blommorna istället.
Jag arbetar på en ekfras [dikt om ett annat konstverk] till min diktgrupp imorgon. Av allt att döma kommer min handla om Darios Argentos 'Suspiria'. Jag hoppas den blir bra, eller iaf. inget jag blir jättemissnöjd med, och att jag slipper konstiga blickar.
A lad insane
Jag har en sjukt lyhört lägenhet. Alltså, inte så att lägenheten i sig är lyhörd och snappar upp en massa smaskigt skvaller som den delar med sig av under thébjudningar. Nej, inte så. (Den är mer den tysta starka typen)
Utan som i att den, medvetet eller omedvetet, släpper igenom en massa ljud från grannarna. Verkligen skrämmande mycket. Har jag inga ljudkällor i rummet, och det är tyst i övrigt, hör jag ibland (utan att vilja det) hela konversationer muttras genom väggarna. I dag spelade nån av mina grannar Bruce Springsteens 'The Rising', och det lät som att jag spelade den i mitt rum på låg volym.
Nu till det konstiga. Min förra lägenhet var precis lika lyhörd, vilket innebar att jag exponerades för Knutna Nävars 'Sången om Stalin' och 'Arbetarnas fria republik' och min grannes toalettvanor på regelbunden basis. Jag klagar ganska mycket på det här, dels för att det faktiskt är rätt jobbigt, och dels för att jag är en rätt gnällig och osympatisk människa. (Som en råtta ungefär) Men när folk är hemma hos mig sneglar de alltid lite på varandra och säger att de inte kan höra nånting. För mina grannar är alltid tysta och varsamma då. Ingen slår i dörrar, skriker, eller spelar sina halvschyssta rockskivor. Om mitt liv vore en medelmåttig nittiotalsthriller (och det finns en del som tyder på det) skulle det här betyda att jag är galen, och allting... (flämt!) bara ÄGER RUM I MITT HUVUD OCH JAG ÄR GALEN.
En kittlande tanke i en tråkig vardag, tänkte jag. Sen kom jag på att det innebar att min psykos tar sig uttryck i form av toalettljud, Kent, Looptroop och nämnde Springsteen, plus viskande röster som pratar om krogbesök på Sticky Fingers.
Vilken jävla mellanmjölkspsykos. Mitt mörka undermedvetna viskar i mitt öra och bjuder på... samma musik som jag hörde varje gång jag gick ut i Örebro. Om det är så här trist att vara galen hoppas jag jag aldrig blir frisk.
Hur dålig är han? Jättedålig!
"If television's a babysitter, the internet's a drunk librarian who won't shut up." -Cat and Girl
Jag suger så jävla hårt. Detta men sorgliga men sanna faktum följer mig som en inkompetent skugga genom livet, och hittar nya spännande sätt att manifestera sig dagligen på. Som i morse: jag tar mig upp i tid för att gå på föreläsning, men bestämmer mig för att jag ska lägga mig i sängen och bara "vila" i "fem minuter". Ingen vettig människa "vilar" klockan halv åtta på morgonen, och i synnerhet inte i "fem minuter". Det här är en allmänt accepterad sanning. Det finns barnsånger skrivna kring det faktumet, säkert hundratals. Det skrivs böcker i ämnet. Jag har åtminstone fyra av dem hemma, och har strukit under varenda jävla rad i var och en av dem. Vilket naturligtvis inte hindrar mig från att lägga mig till "vila" i "fem minuter". Jag kom för övrigt inte upp i tid till föreläsningen. Jag uppdaterar min blog(g?) så sällan att jag kommer tappa de tre läsare jag har lyckats värva. Jag suger så jävla hårt.
Jag "tar en paus" från mitt pluggande kring preussiska nationalstater, försvinner ned på stan i två timmar och kommer tillbaka med en nederländsk utgåva av en Argento-film. Jag suger så jävla hårt (förhoppningsvis inte filmen, dock). Jag blir kär i folks internetnick. Jag suger så jävla hårt. Jag loggar in på www.prettosidan.com regelbundet för att läsa deras recensioner, trots att det är en erkänt undermålig sida skriven för och av erkänt undermåliga människor (det här KOMMER slå tillbaka på mig på ett eller annat sätt - men just så känns det just nu). Jag...ah, ni vet. Jag tror mig stå över löpsedelshysteri och Se & Hör-skvaller - och läser Love at first site istället, ungefär samma sak som Se & Hör fast skrivet av människorna skvallret gäller. Och kanske inte samma rigida inställning till det där med korrekt svenska. (TRUE DAT NIGGA!)
Jag skärper mig inte, sätter mig ner och skriver dikter till min diktgrupp, jag ser inte så mycket bra film som jag borde, och jag gör inget egentligt vettigt med min tid. Jag suger så hårt att det gör ont. Men det är bara jag själv som får säga det högt.
Förresten. Jag har inte publicerat några roliga B-filmsfoton än, som jag har lovat. Jag suger så jävla hårt.
(Jag loggade just in på vad jag trodde var mitt konto, bara för att upptäcka att jag hade skapat ett konto för länge, länge sen och skapat en blogg som jag aldrig kom igång med. Den hette Kul i straffkolonin, egentligen ett mycket bättre namn än det här.)
Bela Lugosi är inte död, han är en puckelryggig fåraherde
Det är konstigt hur man får för sig att man gillar vissa saker, fram tills att man faktiskt upplever det igen. Det är då man upptäcker att man nog framförallt gillar idén mer. Larger-than-life-fyllor är en sån sak. Det såg roligt ut när de gjorde det på TV, och med lite distans har det såklart blivit en rolig anekdot av den där gången du kravlade på alla fyra ut från popklubben. När man faktiskt befinner sig i det där tequilastinna tillståndet är det sällan särskilt roligt. Särskilt som man inte väljer att kravla för att vara spexig, utan för att man faktiskt inte kan gå.
Tack vare lite för många skivomslag, stilsäkra filmer och självbiografiska serier har jag indoktrinerats till att älska idén att dra omkring med en cigarett i mungipan och cynisk blick. Men det finns förmodligen inte en enda cigarett som har mött mina förväntningar, och som jag inte i slutändan ångrat.
Hal Hartley, Martin Donovan, Wes Andersson, Richard E Grant och en miljard andra filmmänniskor utan socialt ansvar lyckades lura i mig och mina tonårsvänner att det var kattens pyjamas att vara en ölpimplande, lätt känslomässigt avtrubbad, strökursbeläst ung man med svårighet att relatera till omvärlden. Och här står jag idag, ölpimplande, lätt känslomässigt avtrubbad, strökursbeläst och med svårigheter att relatera till omvärlden. Oneliners och komiska effekter lyser tyvärr med sin frånvaro. Helvetes jävla skit.
Och på samma sätt förhåller det sig med dålig skräckfilm.
Jag är kär i idén att genomföra mitt projekt att se samtliga skräckfilmer som Universal-studion spottade ur sig under 30- och 40-talet...och ja, projektet inkluderar samtliga risiga uppföljare som har gjorts. Fråga mig inte varför, men jag finner tanken på att kunna uttala mig om 'Frankenstein meets the Wolf Man' eller 'The Ghost of Frankenstein' (Bela Lugosi är tillbaka, men inte som blodsugande greve, utan som...eh...den ondsinta, puckelryggiga, utstötta fåraherden Ygor...) märkligt tilltalande. Det finns bara ett problem. Mitt förhållande till fyrtiotalets skräpfilmer är detsamma som vissa människors förhållande till de stora klassikerna. Det är betydligt roligare att ha sett dem, än att faktiskt se dem. Okej. 'Dracula' är ett genuint mästerverk, 'The Invisible Man' extremt underhållande (Ingmar kallade den osynlige mannen 'filmhistoriens förste slacker' nån gång, och det ligger något i det), och såväl 'Frankenstein' som 'Bride of Frankenstein' har mycket fina ögonblick. Men. Uppföljarna är, i 90% av fallen, billiga skräpfilmer. De var skräpfilmer när de kom, och ingen har hittat någon god anledning att uppvärdera dem i efterhand. Hade vi levat i ett 1940-tal med DVD, hade de här varit filmerna dina kompisar ville hyra till förfesten, medans du suckade och föreslog 'Citizen Kane' eller 'Dr Mabuses Testamente'. Du blev nedröstad för att dina kompisar inte orkade med några svåra prettofilmer. Och halvdåliga genrefilmer är naturligtvis inte särskilt mycket bättre mer än ett halvt århundrande senare. Det enda som har hänt är att de har fått en kitschig patina som gör att nördar som jag fascineras av dem. Eller snarare tanken på att se dem. I förrgår tog jag mig igenom 'Draculas dotter', den synnerligen mediokra uppföljaren till 'Dracula'. Jag misstänker att jag redan har pladdrat på lite för länge om något som folk faktiskt inte bryr sig om, så jag ska hålla mig kort. Låt mig bara säga att en vampyrfilm där manusförfattaren är mer intresserad av "charmiga" skämt om en doktors oförmåga att knyta sin egen fluga och burleska poliser med cockney-dialekt än vampyrer, är en tämligen misslyckad vampyrfilm. Rent filmiskt fick jag förmodligen ut mer av 'Alien vs. Predator'.
Är jag på väg någonstans med det här inlägget? Jag vet inte, förmodligen bara det märkliga i att man (=jag) envisas med att se gamla filmer som jag innerst inne visste skulle vara dåliga. Och vetskapen om att jag förmodligen hade fnyst åt den här filmen när den kom 1935, och gått och sett...En annan sida av vansinnet istället, eller något. Undrar om 'Alien vs. Predator' har samma kitschfaktor om 70 år? Det är iaf. en bättre film. Kommer jag stå kvar i mitt projekt att se samtliga Universal-filmer? Jag vet inte, jag har fortfarande en fånig fascination inför gamla skräckfilmer, även om jag vet att jag i nio fall av tio blir besviken. Men igår bestämde jag mig för att skippa den spanskspråkiga versionen av 'Dracula' och se något annat istället. Ni kan se det som ett tecken på tillfrisknande.
Det är för övrigt oartigt att somna mitt i andra människors blogg-inlägg.
over and out.
Åh, förresten...jag har fått ett stipendium på sex och fem. Det var inte helt fel.
My name is kultur-Luka, I live on the second floor
Hej. Det var ett tag sen sist. Kommer du ihåg oss? Kulturelitisterna? Ni vet, de där bleka, tysta typerna som läste Kafka när ni tragglade er genom Keruoac. Och när ni sent omsider upptäckte det där med att klä er i polotröjor och dra omkring med en 'Processen'-pocket i gymnasiekorridorerna kunde vi inte låta bli att skratta. Vi var ju för länge sedan klara med det där, och umgicks hellre med någonting mindre...mainstream. Typ Adam Zagajewski.
Eller ja. Vi skrattade väl inte precis. Vi suckade tungt, drog oss tillbaka in i skuggorna, höjde volymen på den bärbara CD-spelaren och försvann in i den senaste Bartók-CD:n. Det var ungefär så nära vi kom att skratta. Så vad har vi sysslat med på sistone? Tja, de flesta av oss blev kvar i skuggorna med en martini i handen. Och personligen har jag lärt mig konsten att virra bort folk med fransk filosofi och vänsterradikal politik när någon undrar varför jag fortfarande är oskuld vid trettiotvårs ålder. Och just det, ja. Vi har hittat en sida vi gillar. Ja, en sida. På internet. Även om vi undvek det i det allra längsta.
För låt mig vara ärlig. Internet var er uppfinning, och vi hade ingenting med det att göra. Alla fick möjlighet att publicera och sprida sin åsikt. Låt oss kalla det för pöbelvälde. MEN - det där med att alla får tycka till visade
sig vara ganska kul, faktiskt. Sidan heter Lone Star Statements och bygger på en smått genial idé. Ta en hyfsat ansedd lista, i det här fallet Times lista över de 100 bästa böckerna någonsin. Ignorera det faktum att det nästan enbart figurerar engelskspråkiga böcker på listan. Gå igenom Amazon.com's samlade recensions-arkiv och kolla
upp vad folk tycker. Alla som postar på internet har inte tid att tänka igenom det de skriver, och alla har inte smarta saker att säga. Hitta de dummaste sågningarna på de påstått bästa böckerna. Läs och njut. Vad tycks om
denna sågning av C.S. Lewis "The Lion, The Witch and the Wardrobe":
“I bought these books to have something nice to read to my grandkids. I had to stop, however, because the books are nothing more than advertisements for “Turkish Delight,” a candy popular in the U.K. The whole point of buying books for my grandkids was to give them a break from advertising, and here (throughout) are ads for this “Turkish Delight”! How much money is this Mr. Lewis getting from the Cadbury’s chocolate company anyway? This man must be
laughing to the bank.”
Visst är det elakt, och visst är det humor på någon annans bekostnad. Men det är också fruktansvärt roligt. Det är säkert så här det känns att idka samlag. Ursäkta, men skuggorna kallar på mig..och ärligt talat, vännen. Bela Bartók är SÅ 1994.
Ba-da-ba-ba, Per skaffar blogg
Det absolut största hindret från att jag verkligen ska komma igång och blogga är känslan av att man har någon skyldighet att presentera sig i någon fånig introduktionstext. Något som såklart är helt onödigt - särskilt som det faktiskt inte existerar någon publik, utöver den lilla skara som läste ens dagböcker i Lunarstorm, Skunk eller Helgon på den tiden det begav sig. Och där kunde man hursomhelst låtsas om att man faktiskt förde dagbok för sig själv, vilket befriade en från ansvaret att vara intressant. Sjävklart är ingen dum nog att föra dagbok (något hyfsat privat) på internet (stolt leverantör av tvåhundratrettiofyra hentai-filer i sekunden - inte integritetens högborg), men man kan alltid låtsas. Och därmed slippa undan kraven på att vara relevant eller intressant.
Att blogga är någonting annat. Det är tron på att ens tankar och rapporter om vad man åt till lunch faktiskt är intressant nog att förtjäna sin plats på internet, något som i nio fall av tio inte stämmer. Så det känns som att en introduktionstext vore på sin plats, bara för att man ska bevisa att man är värd läsarens uppmärksamhet. Och visa på vad man har att bidra med till en informationsöverladdad vardag - och jag har verkligen ingen aning om hur man skriver en sån. Eller orkar i alla fall inte.
Jag vet inte vad jag har att tillföra. Möjligtvis kommer mina hang-ups i vardagen och rapporter om vad jag åt till lunch följas upp med lite coolare och kitschigare bilder från femtiotalets finaste B-filmer och lite litterära citat, men det är allt. Men jag inbillar mig att den första texten är den svåraste att skriva, och eftersom bloggande verkar vara underhållande att syssla med (om inte annat som mental onani) är det väl bara att komma igång...för övrigt åt jag linssoppa till lunch, och vad är egentligen grejen med flygplansmaten? Trumvirvel. Ridå.
("What's the deal with airplane food" brukar man skämta om när man ska skämta om dåliga ståuppare, som ni säkert vet. En dålig och uttjatad vardagsobservation alltså...det jag är genuint intresserad av är varför skämtet lever kvar? Inte för att jag åker flygplan så ofta, men jag har aldrig haft anledning att klaga? Å andra sidan kanske jag är härdad av att ha växt upp i "flygplansskämtet"-skämtets skugga, och helt enkelt härdad. Oh well, nu ska jag nog gå och googla på bilder av Robot Monster eller något annat miffomonster att pryda min blogg med)
